Hälfettkuddssyndrom

Av Dr. Dina Elsalamony MD, MScPH 

Fötterna är den mest distala delen av det mänskliga benet. De fungerar för att balansera vår hållning, överföra vår vikt till marken och hjälpa oss att röra oss korrekt – våra hälar är den första kontaktpunkten mellan marken och våra kroppar. Hälen (eller hälbenet) är vadderad och stödd av ett fettlager som kallas hälbensfettkudden, vilken normalt är cirka 1-2 cm tjock, medan den genomsnittliga friska hälbensfettkudden mäter cirka 18 mm tjock.

Vad är hälfettkudden?

Hälfettkudden består av fettvävnad som är omsluten av ligamentformade kammare. Under den mänskliga gångcykeln med att gå, stå, hoppa och springa fungerar våra hälkuddar som kuddar som skyddar våra hälben, nerver och blodkärl från skador genom att absorbera stötarna från våra fötter mot marken. Vår hälfettkudd fungerar också som ett mekaniskt ankare som hjälper till att fördela vår vikt på rätt sätt utan att lägga för mycket tryck på den underliggande vävnaden.

Våra fötter utsätts för en livstid av överdriven användning, man tror att mänskliga fötter färdas över 160 000 kilometer på cirka 75 år. Hälen kan absorbera 110 % av kroppens vikt under gång och 200 % av kroppens vikt under löpning. Denna överdrivna sträckning och kroniska ökning av tryck, slag och belastning kan resultera i en förtunning av hälfettkudden, vilket leder till ett vanligt klagomål om hälsmärta.

Förutom den naturliga degenerativa processen kan ett antal andra faktorer påverka detta fettlager på våra hälar, vilket kan leda till att det tunnas ut eller förskjuts, vilket äventyrar skyddet av de underliggande hälbenen, vilket kan leda till hälsmärta och ibland funktionsnedsättning. Detta tillstånd kallas hälkuddssyndrom, och i den här artikeln kommer vi att diskutera allt du behöver veta om detta tillstånd och möjliga behandlingar.

Vad är hälfettkuddssyndrom?

Hälfettkuddssyndrom är ett tillstånd som uppstår till följd av förändringar i hälfettkuddens elasticitet och/eller tjocklek. Detta orsakas ofta av slitage över tid på fettvävnaden som utgör hälkuddarna på våra fötter, vilket orsakar smärta som kan påverka vår dagliga rutin och störa våra vanliga aktiviteter.

Atrofi av hälplattan anses vara den näst vanligaste orsaken (14,8 %) till plantar hälsmärta (1) efter plantar fasciit.

Riskfaktorer och orsaker till hälfettkuddssyndrom:

Olika faktorer kan spela en roll i utvecklingen av hälpadsyndrom, och i många fall kan detta tillstånd tillskrivas en kombination av ett antal faktorer.

Dessa faktorer inkluderar:

1. Åldrande: När vi åldras genomgår många av våra kroppssystem en degenerativ process där de blir mindre effektiva, detta gäller allt inklusive våra mjukvävnader. Åldrandeprocessen påverkar tjockleken och elasticiteten hos våra fötters hälfettkuddar. När vi blir äldre och med användning, oftare efter 40 års ålder, börjar fettvävnaden som dämpar hälen att brytas ner, med förlust av kollagen, vatten och elastiska vävnader, vilket minskar stötdämpningen och gör oss mer mottagliga för smärta och blåmärken på hälbenet.
2. Trauma: Skada på hälfettkudden kan leda till hälkuddssyndrom; skadan kan vara ett resultat av trauma mot hälen vid utövande av högintensiv sport/aktivitet eller som ett resultat av ett direkt slag mot hälen, till exempel vid bilolyckor.
3. Fetma: Ju högre kroppsvikt desto mer belastning utsätts för hälfettkuddarna, vilket leder till snabbare förlust av elasticitet och fettkuddens stötdämpande egenskaper. (2)
4. Problem med struktur och gång: tillstånd, skador eller missbildningar i fötter, fotled, knä eller höfter kan förändra individens gångmönster och leda till ojämn viktfördelning över hälen, vilket så småningom resulterar i förvärrad nedbrytning av hälfettkudden.
5. Felaktiga skor: Att bära olämpliga skor som inte ger tillräckligt stöd, särskilt vid viktbärande aktiviteter eller övningar med hög belastning, kan förvärra förlusten av hälkuddar. Långvarigt bruk av höga klackar eller att gå barfota kan också bidra till utvecklingen av detta tillstånd.
6. Hårda ytor: Att gå eller träna på hårda ytor ökar stöten som hälen får vid islaget, vilket ökar risken för att fettkuddarna i hälen blir tunna.
7. Repetitiva aktiviteter: alla aktiviteter som innebär långvarig och/eller hög belastning på hälen, såsom löpning, hoppning, gymnastik och långvarigt stående eller gång, kan orsaka kronisk överbelastning av fettvävnaden i hälplattan, vilket leder till inflammation och en högre risk för att utveckla hälplattasyndrom.
8. Kortikosteroidinjektioner: Atrofi av hälfettkudden kan ibland vara en biverkning av kortikosteroidinjektion i fötterna som en del av behandlingen av smärta och inflammation från andra fotproblem. (3)
9. Plantar fasciit: Degenerationen av plantarfascian och dess försämrade förmåga att absorbera stötar och stödja fötterna kan leda till ökad belastning på hälen och orsaka hälpadsyndrom.
10. Hög fotvalv (cavusfot): Personer med höga välvda fötter löper större risk att utveckla fettkuddssyndrom, särskilt om de springer, eftersom fettkudden förskjuts vid användning.
11. Genetik eller familjehistoria: är faktorer som kan vara starkt förknippade med överdriven fettförlust eller degenerativa sjukdomar.
12. Andra hälsotillstånd: såsom reumatoid artrit och lupus kan påverka bindväven i fötterna. Diabetes mellitus har också associerats med högre incidens av hälkuddssyndrom på grund av fettvävnadsatrofi och degeneration av kollagenet i detta område, (4) dessutom, hos de som lider av diabetisk perifer neuropati (skada på de perifera nerverna som försörjer ben och fötter), tenderar de att förlora en del av känseln i fötterna vilket leder till oförmåga att känna smärta, så de fortsätter att lägga för mycket tryck på hälen, vilket i gengäld förvärrar atrofin av hälfettkuddarna.

Vilka är symtomen på hälfettkuddssyndrom?

Om du lider av hälfettkuddssyndrom kommer du sannolikt att uppleva följande symtom:

• Djup, dov, värkande smärta i hälen, vanligtvis mitt på hälbenet, vilket skulle sitta runt mitten av hälen.
• Smärtan som upplevs känns ofta som om det fanns ett blåmärke i hälplattan när man trycker på hälen medan man går, springer eller står under en längre tid.
• Smärtan kunde återskapas genom att trycka på mitten av hälen.
• Denna smärta ökar i svårighetsgrad vid långvarig gång eller stående, särskilt när man går barfota, på hårda ytor eller vid utförande av högintensiv träning.
• Mindre vanliga symtom kan inkludera stickningar, kyla eller brännande känsla som tenderar att vara ett resultat av en neurologisk orsak eftersom nerver som är belägna i hälens ytliga områden lätt kan komprimeras efter atrofi av hälfettkudden. (1)
• Milda fall av hälplattans syndrom kan vara asymptomatiska eller kännas ibland när de förvärras av att man trycker direkt på den eller kommer i kontakt med hårda ytor som trägolv, betong eller keramiska plattor.

Hur diagnostiseras hälkuddssyndrom?

Om du tror att du kan ha hälfettkuddssyndrom är det viktigt att du uppsöker läkare för att få en korrekt diagnos och korrekt behandling av detta tillstånd.

Din läkare kommer först att fråga dig om din sjukdomshistoria och om du har några andra medicinska tillstånd som kan orsaka hälsmärta eller bidra till fettförlust i dina hälar. Han eller hon kommer att be dig att beskriva i detalj vilken typ av smärta du får, när du först märkte smärtan? Vilken tid på dagen får du den mest? Blir det bättre med vila?

Din läkare kommer sedan att utföra en fysisk undersökning för att noggrant undersöka dina fötter för att se om det finns några förändringar i hudens utseende eller strukturella deformiteter, samt försöka återskapa smärtan genom att trycka med fingrarna på fotsula tills de kan lokalisera det exakta området för smärtan, om möjligt. I vissa fall kan benen kännas genom huden.

En annan undersökning kan vara att utvärdera hälkuddens elasticitet, genom att mäta förändringen i hälkuddens tjocklek när dina fötter stöder din vikt medan du står jämfört med när de inte gör det när du sitter eller ligger ner. Ett tecken på låg elasticitet kan upptäckas om din hälfettkudde är stel och inte komprimeras ordentligt när den stöder din vikt.

Dessutom kan din läkare kräva röntgen för att utesluta andra tillstånd som har liknande presentation, såsom plantar fasciit eller stressfraktur i hälbenet.

I de flesta fall av hälfettkuddssyndrom är klinisk diagnos med hjälp av ovanstående tekniker standard. Men när den kliniska undersökningen inte är avgörande kan ultraljud eller MR reserveras för dessa situationer eftersom de också är utmärkta diagnostiska verktyg för detta tillstånd.

Vad är behandlingen för hälfettkuddssyndrom?

Hantering och behandling av detta tillstånd kan delas in i två metoder:

Konservativ behandling för fettkuddssyndrom

Med denna metod är målet att hantera symtomen genom att minska smärta och inflammation och förbättra individens livskvalitet. Konservativ behandling innefattar inte att ersätta den förlorade fettvävnaden i hälplattan, utan strävar istället efter att bevara och skydda mängden fettvävnad som finns kvar i hälplattan, förhindra ytterligare skador och minska inflammation, vilket i gengäld gör att fettvävnaden eventuellt kan återhämta sig genom den naturliga läkningsprocessen.

Dessa behandlingar inkluderar:

• Vila: det är viktigt att vila fötterna när du upplever sådan smärta, försök att undvika högintensiva sporter, tunga belastningar och minimera den tid du står eller går.
• Isning: Att isa fötterna kan hjälpa till att minska inflammation och smärta orsakad av hälkuddssyndrom. Försök att använda en ispåse i 20 minuter efter varje aktivitet som kan orsaka smärta. Heel That Pain erbjuder isterapitofflor som är extremt praktiska och enkla att använda, vilket ger en praktisk och bekväm lösning på hälisning. Isterapitofflorna säkerställer fullständig täckning av fotsida, vilket lindrar inflammation och hälsmärta.
• Manuell terapi och övningar: Sjukgymnastik som inkluderar rehabiliteringsövningar för leder och muskler i fötter, vrister, över- och underben. Manuell mjukvävnadsmassage i hälen har också visat sig vara effektiv för att lindra en del av smärtan i samband med hälkuddssyndrom.
• Terapeutisk tejpning med lågt färginnehåll: Detta är en väletablerad teknik vid behandling av hälsmärta, vanligare vid plantar fasciit än fettkuddsatrofi, men flera studier (5,6,7) har rapporterat utmärkta resultat vid användning av denna teknik vid behandling av fettkuddssyndrom. Tejpningsmekanismen bygger på att producera en antipronationseffekt som minskar hälsmärtan, fördelar trycket under plantarområdet (8) och ger en dämpande effekt på hälen genom att bidra till att öka tjockleken på hälfettkudden. Denna teknik är användbar, särskilt inomhus där det är mindre bekvämt att bära ortoser och hälkuddar. Tejpning finns i en mängd olika modifierade versioner, och en av de vanligaste modifieringarna som har visat sig vara mer effektiv vid behandling av hälkuddsatrofi är att lägga till figur-8-tejpning runt hälområdet. (9,10)
• Medicinering: Receptfria smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel som Voltaren och Ibuprofen kan ofta hjälpa till att minska hälsmärtan.
• Ortoser och hälkoppar: En av de mest effektiva konservativa teknikerna för behandling av hälfettkuddssyndrom är användningen av skoinlägg och koppar. (11) Tanken är att avlasta hälområdet genom att ge tillräcklig dämpning och stöd för att förstärka den tunna och styva hälfettkudden, vilket leder till bättre viktfördelning och minskat tryck på hälbenen och omgivande strukturer. Heel That Pain Heel Seats använder den unika och revolutionerande tekniken med fasciabar som absorberar stötar vid stående, gång eller löpning, vilket ger utmärkt stöd för hälen. Hälsäten använder en tät kudde av mjuk Keraton som avvisar fukt, svett och bakterier och förhindrar glidning inuti skorna vid rörelse. Dessutom applicerar Heel Seats mild terapeutisk akupressur på hälbenet, vilket uppmuntrar kroppens naturliga läkningsprocess. Detta är ett utmärkt prisvärt och effektivt alternativ som enkelt kan köpas online utan behov av recept eller anpassad storlek eftersom det finns i olika storlekar, förutom en gelversion om dina fötter är för känsliga för det vanliga fasta alternativet.

Avancerade behandlingar för fettkuddssyndrom:

Om konservativa behandlingar inte har förbättrat hälfettkuddens tillstånd och ingen ökning av hälfettkuddens tjocklek har observerats, eller vid allvarlig atrofi som kraftigt skadar den underliggande hälbensstrukturen och/eller ytliga nerver, kan din läkare föreslå mer avancerad behandling i syfte att ersätta den tunna hälfettkudden för att ge snabbare och mer märkbara resultat och förhindra ytterligare skador. De olika fettersättningsteknikerna har varierande grader av framgång och kan alla falla under termen hälkuddeförstoring, vilket kan delas in i följande tre kategorier:

1. Injicerbara material: Det finns olika injicerbara material som används för att förtjocka den atrofierade eller förskjutna fettkudden i hälen. Dessa material kallas fillers. Fillers är gjorda av olika typer av antingen naturliga eller syntetiska material som injiceras i huden för att öka volymen på ett specifikt område på kroppen. Användningen av fillers som innehåller material som poly-L-mjölksyra och hyaluronsyra för behandling av fettkuddsatrofi är en av de tekniker som blir alltmer populära trots att de anses vara off-label-användning av läkare (vilket betyder att användning av fillers är indicerat och godkänt för behandling av rynkor, men de används av läkare i detta fall för behandling av fettkuddssyndrom, vilket inte är den ursprungliga indikationen för deras användning). Detta beror på att de ger en enkel och snabb, kort till medellång lösning på detta tillstånd. De har vanligtvis inga till minimala biverkningar, vilket kan inkludera mindre blåmärken, ömhet och lokal inflammation. Återhämtningen efter ingreppet är snabb eftersom personen kan börja gå på fötterna omedelbart efteråt, förutsatt att man initialt bär skor eller skoinlägg och undviker högintensiva aktiviteter. Resultaten kan vanligtvis vara från 6 månader till 2 år beroende på materialet som används i fillern, personens ålder och vikt, deras livsstil och aktivitet samt graden av atrofi som de initialt upplevde. Å andra sidan är det mest kontroversiella injicerbara materialet silikon eftersom det har en tendens att migrera efter ett tag från en plats i kroppen till en annan i vissa fall, vilket kan orsaka negativa biverkningar. Dessutom kan silikon också framkalla en främmande kroppsreaktion som kan variera från mild till svår. (12)
2. Autolipotransplantation: även känd som fetttransplantation eller autolog fetttransplantation är en annan ännu mer avancerad augmenteringsteknik som innebär att man tar fettvävnad från en del av kroppen och placerar den i en annan, i detta fall hälen. Läkaren tar normalt fett från ett område med hög fetthalt, såsom låren eller buken, och överför det till transplantatplatsen längst ner på foten. Endast en liten mängd fett (några kubikcentimeter) behövs för denna procedur. Lokalbedövning används både vid skördnings- och transplantatplatserna för att undvika smärta och blåmärken under proceduren. Autotransplantatprocedurer för att fylla hälfettkudden är vanligtvis snabba och kräver inte sjukhusvistelse eftersom de kan utföras på läkarmottagningen eller öppenvårdsmottagningen, och personen skrivs ut samma dag. Återhämtningstiden är något längre med detta alternativ eftersom fötterna bandas i 24 timmar efter ingreppet, och i 3 veckor efteråt bör stor försiktighet iakttas när det gäller skor och de aktiviteter som utförs. Framgångsgraden för behandling av hälfettkuddssyndrom med denna teknik är 98 %, (13) med resultat som varar mycket längre än med injicerbara dermal fillers, även om det rekommenderas att fortsätta bära förnuftiga vadderade skor och minimera hög och kronisk viktbärande aktivitet för att säkerställa långvariga resultat.
3. Allografting: Vilket innebär att man förstärker hälfettkudden med hjälp av fett från en annan person. Detta fetttransplantat innehåller inte levande celler för att säkerställa att mottagarens kropp inte stöter bort det. Denna procedur är mer komplicerad och kräver kirurgisk behandling, med en lång återhämtningstid på 6 till 8 veckor eftersom transplantatet tar tid att integreras i personens egen vävnad. Men när det väl är integrerat är resultaten anmärkningsvärda med betydande lindring av smärta och andra symtom i cirka 5 år eller mer.

Behandling av deformitet:

Om orsaken till hälfettkuddssyndromet är en underliggande missbildning som lägger för mycket vikt och tryck på hälen, är det viktigt att åtgärda denna missbildning utöver lokal behandling av hälfettkudden, vilket är för att säkerställa en låg risk för återfall. Till exempel kommer personer med diabetes som utvecklat klotådemissbildning, eller de med problem med fotledens justering, att behöva behandla missbildningen såväl som hälfettkudden, behandlingen kan vara konservativ eller kirurgisk om det behövs.

Hur man förebygger hälfettkuddssyndrom?

Som nämnts ovan finns det många faktorer som kan bidra till att utveckla detta tillstånd, varav vissa inte kan undvikas, såsom ålder eller genetik. Många orsaker relaterade till livsstil och yrkesliv kan dock förhindras om lämpliga åtgärder vidtas. Dessa inkluderar:

1. Se till att ha ordentliga skor som är tätt dämpade och ger tillräckligt stöd åt fotsula hela tiden.
2. Att bära sportskor när du utför någon högpresterande aktivitet.
3. Begränsa intensiteten och varaktigheten av högintensiv och viktbärande aktivitet, såsom löpning eller långvarigt stående, för att säkerställa hälfettkuddens förmåga att återhämta sig efter aktiviteten.
4. Försök att undvika att bära höga klackar, särskilt spetsiga klackar, eftersom höga klackar kan fördela kroppsvikten dåligt och lägga för mycket tryck på ett område av dina fötter.
5. Undvik att gå barfota, särskilt på hårda eller ojämna ytor.
6. Kontrollera dina sportskor regelbundet och byt dem när du märker en märkbar minskning av dämpningen.
7. Bibehåll en hälsosam vikt.

Plantar fasciit kontra hälfettkuddssyndrom:

Hälfettkuddssyndrom feldiagnostiseras ofta som plantar fasciit, medan båda kan vara en källa till hälsmärta, varierar riskfaktorerna, symtomen och behandlingen för varje tillstånd.

Placeringen av plantarfascian spelar en roll i att hälfettkuddssyndromet misstas för plantar fasciit, eftersom ena änden av plantarfascian är fäst vid insidan av hälen och det finns en överlappning där delen är täckt av hälfettkudden. Resten av plantarfascian löper längs fotens undersida och bildar den mediala longitudinella fotvalvet. Detta fotvalv ger dynamisk stötdämpning och statiskt stöd för fötterna under rörelse, medan hälfettkudden är mer ansvarig för att absorbera den initiala stöten när hälen kommer i kontakt med marken. När hälkudden atrofi inträffar börjar förstörelse av det fibrösa membranet i hälkudden ske, utöver förlust av fukt och minskad mjukvävnadselasticitet vilket leder till försämrad stötdämpningsmekanism. (14)

Plantar fasciit är ett tillstånd som uppstår på grund av kronisk degeneration av plantarfasciafibrerna, vilket påverkar blodflödet till plantarfascian och leder till dess oförmåga att naturligt reparera och läka sig själv. Denna degenerativa natur har tillskrivits upprepade mikrotrauman på plantarfascian som uppstår till följd av en plötslig ökning av intensiteten eller längden på viktbärande övningar, snabb viktökning, långvarigt stående eller på grund av strukturella deformiteter i leder, ben eller muskler hos individen som leder till att avlasta för mycket vikt och tryck på plantarfascian vilket orsakar kroniska mikrotrauman. (15)

Symtomen på plantar fasciit skiljer sig från de vid fettkuddssyndrom. Vid plantar fasciit beskrivs smärtan vanligtvis som en dov, värkande eller dunkande smärta belägen vid den främre insidan av hälen, som sträcker sig till fotvalvet, där denna del ofta blir öm eller svullen. Plantar fascia kan ibland också kännas stram, särskilt vid stretching. Dessutom är ett av de mest karakteristiska tecknen på plantar fasciit att smärtan vanligtvis uppstår när personen tar sitt första steg efter en lång viloperiod, till exempel det första steget på morgonen när man stiger upp ur sängen. Smärtan minskar vanligtvis efter att ha gått på fötterna i några minuter, men kommer ofta tillbaka om personen fortsätter att gå under en längre period. Å andra sidan beskrivs smärtan vid fettkuddssyndrom mer som en djup, dov, värkande smärta som känns som ett blåmärke i hälbenet. Smärtan sitter i mitten av hälen och uppstår vanligtvis när man går eller står länge, eller när man går barfota och förvärras av att gå på hårda ytor. Det är vanligare att ha smärta i båda fötterna vid fettkuddssyndrom än vid plantar fasciit där det är mer sannolikt att det förekommer i en fot, (7) smärtan uppstår också oftare under natten än vid plantar fasciit då den upplevs tidigt på morgonen.

I vissa fall kan personen drabbas av både plantar fasciit och hälfettkuddssyndrom samtidigt, vilket gör det ännu svårare att kliniskt diagnostisera. Därför rekommenderas ultraljud och magnetresonanstomografi (MRI) för att bekräfta tillståndet och förskriva lämplig behandling när det finns en suspension och oförmåga att bekräfta diagnosen fettkuddssyndrom eller plantar fasciit.

Slutord av råd:

Om du upplever hälsmärta är det mycket viktigt att du rådfrågar din läkare för att fastställa den möjliga orsaken och åtgärda eventuella underliggande problem. Ju tidigare diagnosen och behandlingen av ett hälproblem görs, desto bättre prognos och mindre skador kan uppstå på någon av fotstrukturerna som en följd. Se alltid till att bära lämpliga skor som ger stöd och dämpning för din häl och fotsula, och ta det lugnt när det gäller högintensiva, viktbärande aktiviteter som kan belasta fotsula och dina leder i nedre extremiteterna för mycket.

REFERENSER:

1. Yi, TI, Lee, GE, Seo, IS, Huh, WS, Yoon, TH, & Kim, BR (2011). Kliniska egenskaper hos orsakerna till plantar hälsmärta. Annals of rehabilitation medicine , 35 (4), 507–513. https://doi.org/10.5535/arm.2011.35.4.507
2. Aldridge T. (2004). Diagnos av hälsmärta hos vuxna. American Family Physician , 70 (2), 332–338.
3. Yucel I, Ozturan KE, Demiraran Y, Degirmenci E, Kaynak G. (2010). Jämförelse av högdos extrakorporeal stötvågsbehandling och intralesional kortikosteroidinjektion vid behandling av plantar fasciit. J Am Podiatr Med Assoc , 100(2):105-10. [Medline] .
4. Hsu CC, Tsai WC, HsiaoTY, Tseng FY, Shau YW, Wang CLet al. (2009). Diabetiska effekter på mikrokammar- och makrokammarvävnadsegenskaper i mänskliga hälkuddar. Clin Biomech , 24:682-686.
5. Yi TI, Shim JW, Ku HK, Seo IS, Huh WS, Kim JS, et al. (2011). Effekterna av modifierad lågfärgstejpning hos patienten med hälplattanatrofi. J Korean Acad Rehabil Med , 35:96–100. [ Google Scholar ]
6. Ha HS, Hwang JH, Kim YB, Ha YM, Hwang JM. (2012). Omedelbara kliniska och biomekaniska effekter av tejpning med låg färghalt hos patienter med smärta i plantarhälen. Korean J Sports Med , 30:9–15. [ Google Scholar ]
7. Chae, YH, Kim, JS, Kang, Y., Kim, HY, & Yi, TI (2018). Kliniska och biomekaniska effekter av lågfärgstejpning och figur-8-modifiering av lågfärgstejpning hos patienter med hälplattanatrofi. Annals of rehabilitation medicine , 42 (2), 222–228. https://doi.org/10.5535/arm.2018.42.2.222
8. Pfeffer, G., Bacchetti, P., Deland, J., Lewis, A., Anderson, R., Davis, W., Alvarez, R., Brodsky, J., Cooper, P., Frey, C., Herrick, R., Myerson, M., Sammarco, J., Janecki, C., Ross, S., Bowman, M., & Smith, R. (1999). Jämförelse av specialanpassade och prefabricerade ortoser vid initial behandling av proximal plantar fasciit. Foot & ankle international , 20 (4), 214–221. https://doi.org/10.1177/107110079902000402
9. Radford, JA, Burns, J., Buchbinder, R., Landorf, KB, & Cook, C. (2006). Effekten av lågfärgstejpning på kinematiska, kinetiska och elektromyografiska variabler: en systematisk granskning. The Journal of orthopedic and sports physiotherapy , 36 (4), 232–241. https://doi.org/10.2519/jospt.2006.36.4.232
10. Newell, T., Simon, J., & Docherty, CL (2015). Arch-Taping-tekniker för att ändra navikulär höjd och plantartryck under aktivitet. Journal of athletic training , 50 (8), 825–832. https://doi.org/10.4085/1062-6050-50.5.05
11. Chanda, A., & McClain, S. (2019). Mekanisk modellering av friska och sjuka surrogater från hälbensfettkudde. Biomimetics (Basel, Schweiz) , 4 (1), 1. https://doi.org/10.3390/biomimetics4010001
12. Altmeyer, MD, Anderson, LL, & Wang, AR (2009). Silikonmigration och granulombildning. Journal of cosmetic dermatology , 8 (2), 92–97. https://doi.org/10.1111/j.1473-2165.2009.00436.x
13. Ordförande EL. Restaurering av plantarfettkudden med autolipotransplantation. J Foot Ankle Surg . 1994; 33(4):373-9.
14. Turgut, A., Göktürk, E., Köse, N., Seber, S., Hazer, B., & Günal, I. (1999). Sambandet mellan häldynans elasticitet och smärta i plantar häl. Klinisk ortopedi och relaterad forskning , (360), 191–196. https://doi.org/10.1097/00003086-199903000-00023
15. Riddle DL, Pulisic M, Pidcoe P, Johnson RE. (2003). Riskfaktorer för plantar fasciit: en matchad fall-kontrollstudie. J Bone Joint Surg Am , 85-A(5):872-7. [Medline]